Fru halvgrodas hälsa

Här skriver jag om mat och träning. Med mera.

Sida 2 av 11

Om Amelie och Alice.

IMG_1358

Efter fem månader av sedvanlig mammaledighetsutövning (nätshoppa framför lyxfällan och äta urusel mat framför biggest loser) börjar det lite smått klia i fingrarna. Det känns som om det är dags att ta tag i att bli högpresterande igen. Om inte annat så längtar jag enormt efter att börja skriva, så bloggen får bli mitt utlopp. Vill ni läsa?

Recap: 30+ på graviditeten, en rejält sargad kropp och en trötthet som inte är av denna världen. Men det är det värt. Jag har ju blivit fyrbarnsmor! 25/3 föddes dessa små halvgrodor. Två alldeles perfekta små flickor till i vår familj som nu till 84% består av kvinnliga medlemmar. (Eller ja, i alla fall innan de själva uttrycker att de identifierar sig som något annat). Vi har också hunnit med två (2!) flyttar sen sist. Nu är vi temporärt installerade hos min mamma medan vår lägenhet renoveras, och lagom till nästa balkongsäsong är vi hemma i stan igen. Sommaren 2016 har varit totalt gränslös, så nu sitter jag och planerar upp nästa års mål och tillvägagångssätt för att uppnå dem. Jag återkommer med dem när pusslet är lagt. Nu har jag ju lovat att skriva om Amelie och Alice.

Torsdag 8/10 2015. Morgon. Jag: du behöver inte följa med till KUBB-testet idag om du har mycket på jobbet. Det är ju inte direkt så spektakulärt tredje gången. A: Det kan ändå vara kul, det här är ju trots allt sista gången vi gör allt det här. Jag: OK, men som sagt, inget du behöver prioritera. De ser inte ens kön så tidigt. —— Sköterskan: Men OJ – vad har vi här då?

Jag har nog aldrig varit så chockad. Jag skrattade och grät helt hysteriskt. Tvillingar har varit något A och jag skämtat om sen innan jag blev gravid första gången. Vid närmare eftertanke har vi nog aldrig varit så överens om någonting i vårt gemensamma liv som just det faktum att vi absolut aldrig i livet skulle kunna tänka oss tvillingar. Men den gud älskar straffar han med detsamma, eller vad ordspråket nu säger. Vi hade helt enkelt ingenting att säga till om. När vi gick från ultraljudet lät varje utandning: men vi kan inte behålla dem, och varje inandning: men vi kan inte ta bort dem. Idag känns det långt ifrån okej att det var mina första tankar, men till mitt försvar visste jag ju inte vad jag pratade om. Och hade vi valt den andra vägen hade det varit okej också, men jag vill helst inte tänka de tankarna nu.

Så vår lilla trea, som A troligen hoppades skulle bli hans egna lille namne, blev nummer tre och fyra. Två flickor till. Ni hör ju. Inte helt lätt att smälta. Vår strategi var att vi höll det hemligt för alla utom de i umgängeskretsen som har, är eller har väldigt närstående tvillingar. På så sätt slapp vi upprapningar av de argument våra hjärnor fyllde sig själva med och fick bara motvikten: det finns inget bättre än tvillingar! Dubbelt så mycket kärlek! De underhåller varandra! Det är en magisk relation! Och så vidare. Till slut växte vi med uppgiften.

Graviditeten var, liksom förra gången, fullkomligt vidrig. Jag är otroligt tacksam över att jag nu ALDRIG MER kommer vara gravid. Fyra friska barn har jag klarat av trots att graviditet är min sämsta gren och att jag haft förlossningsskräck så länge jag kan minnas. Synd att det inte går att sätta på CV:t. Förlossningen gick bra, mer kommer jag inte utveckla där. Det är en mänsklig rättighet att slippa läsa om förlossningar. I alla fall, först kom Alice och tio minuter senare fick jag hålla om lilla Amelie. Det skiljde endast 20g i vikt och de var så otroligt små och gulliga och välskapta och rosiga och sengångaraktiga så mina ögon tåras varje gång jag tänker på dagarna på BB Sophia. Jag ska inte ge mig in i den debatten, men det är med enorm sorg jag konstaterar att vi var bland de sista att föda där. Den vård och omtanke vi fick från personalen kommer jag bära med mig resten av livet. <3

Idag är de lite mer än 5 månader och groteskt stora i jämförelse, men fortfarande världens sötaste bebisar. Såklart! Groteskt stor är jag också, så inom kort kommer jag att påbörja resan nedåt. Jag har köpt Olgas träningsbok för nyblivna mammor, jag har provat ut nya skor på löplabbet som hjälper mig att kompensera för den pronation som min extravikt skapar och jag har lite smått börjat fundera på ett upplägg för att förändra de urusla kostvanor jag tillåtit mig under graviditet och amning. Alla hejarop mottages tacksamt.

//M.

Om tyckare och att tycka om det man har

När kroppen bråkar med mig och träningen hamnar i kläm får jag alldeles för mycket tid att tänka. Jag tror att jag hade en svart och obstinat sida i mig redan när jag föddes, och jag har uppfostrats i en miljö där oro över vad som kan gå fel varit allestädes närvarande. Dessutom har jag en väldigt utvecklad empatisk sida, stort konsekvenstänk och livlig fantasi. Med andra ord är det inte alls bra för mig att ha för mycket tid att tänka. Jag lägger oproportionerligt mycket tid på att tänka mig in i andras situationer. Jag läser alldeles för mycket om vad som händer i krig, vid sjukdom, krissituationer och katastrofer. Jag planerar för och ställer mig in på worst-case scenarios i varje upptänklig situation. Låt mig dela med mig av några av de tankar jag har i vardagen. Högt och lågt.

  1. Varje dag när jag säger hej då till min man och våra två barn när de ska ta bilen till skolan tänker jag: det här var sista gången jag såg dem.
  2. Varje gång jag åker tunnelbana till, eller förbi T-centralen blundar jag och väntar på att bomben ska sprängas. Jag åker till T-centralen två gånger per dag.
  3. Ställer någon ett vattenglas nära min dator måste jag flytta datorn.
  4. Ryssen kommer!!!!
  5. Jag går inte ensam utomhus efter 19. Någonstans. Någonsin. Dagtid har jag alltid full uppsyn på vilka människor som rör sig i min närhet.
  6. Om jag inte larmat hemma innan jag går o lägger mig är jag 100% säker på att vi kommer få inbrott. Och inte av vem som helst, utan av en kongolesisk krigsherre – pga denna artikel tror jag.
  7. Om jag kör bil nära en lastbil är jag säker på att det är en packad chaufför med undermålig bil, alternativt att lasten kommer lossna/sprängas.
  8. När jag går in i en mataffär får jag lätt hjärtklappning över hur mycket onödiga plastförpackningar som går åt till att skydda vårt överflöd av produkter.
  9. I vilken affär som helst multiplicerar jag antalet produkter i det oändliga och föreställer mig alla gifter som forsat ut i naturen och naturresurser som skövlats och allt vatten som förgiftats och alla arbetare som slitit sönder sina kroppar i fabriken. Nej, jag behövde visst inte handla den här heller. Jag kollar om det finns på blocket.
  10. Jag kan inte besöka mässor sen jag jobbade en kort period på eventbyrå. Hallå? Fattar ni hur mycket material som förbrukas för att bygga upp en monter för tre dagar?
  11. Snart brister bostadsbubblan. Nu smäller det. Ekonomin kollapsar NU. Men nu rå?

Och så vidare. Rätt jobbigt va? Addera ett lager av oro över alla människor på flykt, hemlösa, barn till missbrukande föräldrar, sjuka, psyksjuka, olyckligt kära och annat lidande i all oändlighet. För att inte tala om rädslan för vad som kan hända mina närstående. Sen får man inte glömma bort hur godtyckligt det är. Listan på saker som inte gör mig rädd är ju lika knäpp den.

  1. Jag älskar att köra bil på tok för fort.
  2. Flyga är bland det bästa jag vet.
  3. Höga höjder och att vara på djupt vatten gör mig lycklig.
  4. Hajar? Skämtar du. De attackerar inte människor. Här kan vi bada.
  5. Jag vill SÅ gärna hoppa fallskärm.
  6. Äsch, hur stor är risken egentligen? (Åt råbiff mm genom båda mina graviditeter).
  7. Högre upp kan du. Liiiite till. (uppmuntrar mina döttrar till att alltid våga lite mer).
  8. Varje vecka kommer en okänd människa på middag. Vad skulle kunna gå fel?
  9. Tar du henne då? Du vet väl hur en bebis funkar? Vi kommer om en vecka.

Och så vidare där också. Som småbarnsförälder är man mer låst till hemmet än i andra skeden av livet, och i hemmet fastnar man (läs jag) lätt med datorn. Snacka om grogrund för orostankar. Många av mina vänner tycks flyta genom livet oberörda av alla eventuella katastrofer som hotar. De kan prata om film, resor, härliga upplevelser, andra människor och kommande renoveringar en hel kväll. Kanske till och med alltid. Jag har nästan glömt hur man för ett samtal utan att det leder till en samhällsdiskussion. Varför ”tycker” vissa av oss så förbannat mycket när andra kan leva bekvämt i den värld de format för sig själva?

Så. Nu undrar jag: hur gör man för att bara njuta av stunden? Och: vill man hellre vara en person som njuter av stunden utan tankar på vad som händer i världen runt omkring?

Kram på er.

M

Vattendelare?

Av skäl som jag inte vill/orkar gå in på här så har träningen hamnat grovt i kläm. Jag filar på olika sätt att ta bloggen vidare, kanske blir det bara allmänna reflektioner. Eller politiska inlägg. Eller funderingar kring psykisk hälsa. Eller diverse ord staplade på varandra som utgör ett komplett nonsens. Hur som, jag ser att ni är många som är här regelbundet, så jag ska se till att bloggen vaknar igen.

I väntan på det har jag en fråga. Ena halvan av mitt äktenskap utgörs av en person som anser att det är helt normalt att dricka ur andras vattenglas, andra halvan utgörs av en person som tycker att om man är törstig kan man väl FÖR FA-AN hämta ett eget glas. Den vatten-stjälande halvan hävdar att ”alla gör så”, den vatten-själviska halvan hävdar att vuxna människor helst dricker ur sina egna glas/flaskor/ämbar/dunkar. Vad säger ni?

M.

Yay!

Så stolt, när klockan ringde imorse lyckades jag faktiskt ta mig till gymmet för en date med mina plågoandar. Det var superkul att ses igen efter semestern, men jag skulle kanske inte vilja påstå att det var ett av mina bättre träningspass. Kroppen är verkligen inte i form. Än.

En espresso med kokosfett innan träningen och efteråt en grön juice på gurka, äpple, ingefära, citron, selleri. Bränner dödskönt i kistan. Nu är det snart lunchdags med kyckling, tomat och adzukibönor. De sägs hjälpa till att öka kroppens förbränning, får se hur det går… I kylskåpet står också en chiagröt med hallon till mellanmål. Nu jäklar!

//M

IMG_7197 IMG_7206 IMG_7210 IMG_7222 IMG_7182  IMG_7239 IMG_7225IMG_7238

Ännu en magisk semester löper mot sitt slut. Jag vill njuta maximalt av de sista dagarna, men tyvärr märker jag att jag redan börjar gå in i work-mode. Idag tog jag ledigt från familjen och har jobbat från Copperhill i Åre. Sämre kan man ha det. Jag tog ett par timmar i deras fantastiska SPA också. Aaaah. Önskar att livet alltid kunde vara så här. Fjälluft, skogspromenader, dricka ur de renaste fjällbäckar med björk-kåsa. Fjällröding, renfilé och hjortron från myren. Glada barn som skuttar fram i timmar utan att klaga, eftersom de hela tiden är nyfikna på vad som dyker upp runt nästa hörn. Det där med mygg, utedass och primitiv dusch kan man lösa med att åka till valfritt SPA med jämna mellanrum. Lönen då säger ni? Jo, det var ju tydligen där det brister. Därför sitter jag här och levererar copy-jobb så fingrarna glöder. Kanske kan det någon dag gå att jobba från annan miljö åtminstone stor del av tiden..?

I alla fall. Om vi nu ska prata om hösten. Min att-göra-lista är diger. Största fokus ur fru Halvgrodas perspektiv är att bli frisk, stark och att förlora tio extrakilon. Precis som förra året blir det alltså träning 5 ggr per vecka, bra mat, alkoholfritt hela hösten (med en handfull undantag). Jag återkommer om det när hösten sätter igång.

//M

semestersjuk.

Tällberg, Dalarna. Blå himmel, ren o frisk luft. Omgiven av människor jag älskar och träffar alltför sällan. Vad gör fru halvgroda? Ligger och skakar i en säng.

Portugal. Blå himmel, blått hav, varm sol. Vad gör fru halvgroda? Ligger och skakar i en säng.

Jag fick till sist åka in akut till läkare i Portugal. Där fick jag tre mediciner som oberoende av varandra skulle ta hand om min 1.akuta bronkit 2. streptokocker i hals och inflammerat ringfinger 3. stark antiinflammatorisk skit för att ta ned feber och svullnaden i mitt ringfinger. Det tog mig nästan åtta dagar innan jag började känna mig som mig själv igen. Akut bronkit (luftrörskatarr) är ett vanligt sjukdomstillstånd. Den ger hosta och hör vanligen ihop med en förkylning. Vid akut bronkit har luftrören och bronkerna plötsligt blivit inflammerade. Detta orsakas oftast av virus och ibland av bakterier. I sällsynta fall av damm, luftföroreningar med mera. …en vanlig orsak till bronkit är rökning (rökhosta).

OK. Nåväl. Det kan väl kanske eventuellt stämma att jag på grund av orsak suttit på uteserveringar och druckit vin och sugit i mig cancerpinnar som om det inte finns någon morgondag. Jag menar, när jag fick luftrörskatarr (första stadiet av bronkit) kunde jag ju inte träna, så då var det väl lika bra att passa på att träffa mina fina vänner på uteserveringar..? Och jag kan väl erkänna att det inte var extremt smart att möta det med destruktivt beteende. Men vad skulle jag ha gjort då?

Sammanfattningsvis: att leva med en passionerad supertalang till hobbymatlagare, vara för sjuk för att röra sig och addera några tusen flytande kalorier per vecka är lika med att gräva en grav för alla ambitioner att se ut som Kate Moss. Jag visste att det var illa, men jag hade inte fattat hur illa. Idag ställde jag mig på vågen. Jag var tvungen att hålla mig i handdukstorken för att inte falla till golvet. Första steget till förändring är insikt och erkännande. Nu ska jag berätta något jag aldrig trott att jag skulle kunna göra. Vågen visade 65 kilo. Så mycket har jag inte vägt sen tredje trimestern i mina graviditeter. Så mycket har jag aldrig vägt, graviditeter undantaget. Det är 17 kilo mer än när jag träffade min halvgroda. 10 kilo mer än vad jag vägde i mars i år. Herregud. Jag får svindel vid tanken på vad andra ser när de tittar på mig. Ser de inte att jag är smal, egentligen..?

I alla fall. För att fortsätta vara en sån som alltid ser glaset som halvfullt. Förstår ni hur enkelt det kommer vara att gå ned i vikt med så här mycket övervikt? Om jag mäter stuss, lår, bål etc idag så kommer jag snabbt se ordentliga resultat när jag kan träna igen och lägger om kosten. Wohoo. Fram till 10/8 kommer jag fortsätta ”ha semester” (alkohol mm förbjudet), sen hoppas jag att bronkiten släppt sitt järngrepp om mina lungor och att livslusten återvänt. Ni som hängt med ett tag vet att mitt år börjar i augusti, så semestern har som vanligt ägnats åt att skapa handlingsplaner, mindmaps, drömmar om framtiden, karriärstrategier, utrensningar och femårsplaner.

Snart är det dags för omstart. Är ni med?

Puss o kram!

Lär känna din kropp.

Jag har in i det längsta vägrat att äta mediciner mer än tillfälligt, men när jag fick min diagnos om sköldkörteln fick jag resignera. Jag tror absolut att min kropp kan självläka även där, men jag ska ge den några år på medicin och se hur många andra problem jag får bukt med som haft en direkt koppling till sköldkörteln. Migränen till exempel är nästan bortblåst (utom vid överdrivet intag av vin…). I alla fall, jag tror att vad vi äter -och inte äter – har mycket stor inverkan på hur vi mår. Jag vet att jag sagt det förut, men har du huvudvärk – drick vatten. Har du ont i magen ofta – se över vad du äter och hur intaget är fördelat över dagen. Och så vidare. Försök att lyssna på kroppen istället för att gå till apoteket. Sen att jag i perioder är dålig på att följa mina egna råd, det är en annan fråga. En hälsoguru och vän jag följer på facebook delar ofta bra länkar på det temat, jag försöker dela med mig av hennes lästips.

 http://www.healthy-holistic-living.com/unhealthy-food-cravings-sign-mineral-deficiencies.html

Mineraler är något de allra flesta av oss glömmer bort, och den mat vi äter idag är tyvärr väldigt urlakad jämfört med den mat våra föräldrar växte upp på. D-vitaminbrist leder ofta till depression, och många äldre män uppvisar tecken på Alzheimer när de egentligen behöver magnesiumtillskott. Sanna Ehdins ”den självläkande människan” är klokt att ödsla några timmar på om man vill förstå, eller åtminstone få bättre förståelse för våra intrikata system.

I höst blir det ett omtag. Nu tänker jag njuta av sommaren.

Kram!

Om sömn och podcaster.

Om ni undrar vart jag tagit vägen så är det jag som sitter uppkrupen i en stol på balkongen och spelar angry birds varje kväll. Jag äter inte bra, jag tränar ingenting, jag sover dåligt och har en sån där krypande ångest som endast dövas med oljud i öronen och dumspel på telefonen. Är det bristen på sömn som ger oroskänslor, eller är det de dumma tankarna som gör att jag sover dåligt? Vår tids variant på hönan och ägget. Här kan du läsa vad som händer när man inte sover. Vill du bara ha den korta versionen? Du blir dum, arg och förvirrad.

För att slippa höra mina tankar har jag alltid podcaster i öronen. Podcasts? Gärna av den sorten som inte ger mer tankar, de ska helst motsvara det intellektuella intaget av en film med Kate Hudson. Men annat slinker också igenom. Utan inbördes ordning:

  • Värvet, Kristoffer Triumf. Bästa podden!
  • Ihop med Josefin, Josefin Crafoord mm. Så mycket flams. Som sockervadd för tanketrötta öron.
  • Pojkdrömmar, Calle Schulman. Så mycket bättre än vad man kan tro. Lite för kort ibland. Intervjuer med människor med intressanta jobb; polis, hockeyproffs, präst, bankrånare, psykolog och så vidare. Rekommenderas verkligen!
  • Fredagspodden, Hannah & Amanda. Börjar tröttna på att de kränger hela tiden, men fortfarande mysiga att lyssna på.
  • Alex & Sigge. Jag avskydde dem tills jag lärde mig deras podpersonligheter. Nu är de som kära vänner.
  • Blankens Swanberg. Snickesnack de luxe. Gillar att lyssna på dem för att det påminner mig om hur jag och min kära vän K brukade spendera tusentals timmar på att prata om nonsens.
  • The Filip & Fredrik podcast. De är för skräniga, för mycket, för osannolika & avbryter varandra konstant. Jag kan ändå inte sluta imponeras av deras förmåga att knyta ihop säcken. Blir bättre ju mer man ”lär känna dem”.
  • Anja & Julias podcast. Börja med avsnitt 3, den rosa dunjackan. Kan vara den bästa sekvensen i svensk podhistoria.
  • Spår / Fallet / Serial. Älskar kriminalpoddar trots den känsla av otillfredsställelse man lämnas med. Vad händer sen???
  • P1 + P3 dokumentär. Måste vara stark för att lyssna på dessa. Sverige är ett land i fritt fall.
  • Snygg helt enkelt, Emma & Hanna. Allt jag vet om smink och hudvård har jag lärt mig här.
  • Mattson Helin podcast / digitalpodden / Resumés podcast (ev nedlagd?). Dessa lyssnar jag på när jag cyklar till jobbet, för att värma upp hjärnan och känna mig lite smart.

Men nu har jag lyssnat igenom nästan allt. Två gånger.  Har ni några tips på vad jag missat?

Glad sommar!

M

Oktoberbarn

Det är tydligen inte så konstigt att jag har mycket infektionssjukdomar…född i slutet på oktober som jag är… 

Just nu tröttare än någonsin. Dras med en superjobbig hosta. Sover bort all ledig tid. Känns som om luften runt mig har ett inbyggt motstånd. Trött, allmänt cranky, totalt energilös och till och med lite ledsen. Men det är ju sol och allt är fantastiskt säger ni? Ja. Vad gör man då för att få tillbaka energin?

//M

 

On the road.

Jag har varit på resande fot några dagar, på filminspelning. Träning går att klämma in innan sänggång eller tidiga morgnar, men det där med mat när man reser…det är så otroligt svårt. Hotellbuffén bjuder inte många alternativ för den som undviker spannmål, frukt och mjölkprodukter. Take-away-lådorna som serveras i en van mellan olika scener är inte heller optimala, och gällande middagar har vi fått springa till första bästa ställe för att hinna innan de stänger pga långa inspelningsdagar. Jag har verkligen ansträngt mig för att hålla god kosthållning, men mellan trekantsmackor, pizza och sushilådor är det tufft. Idag är vi på ett ”slott” på landsbygden och det som serverades var mac n’ cheese. Jag lyckades hitta en ensam pastasallad som jag snodde åt mig, med tre minimozzarellas och tre cocktailtomater. Tyvärr var jag så hungrig så pastan slank ned också. Det är alltid lika fascinerande att jag blir så påverkad av kolhydrater när jag uteslutit dem ett tag. Nu sitter jag, yr i huvudet och illamående och väntar på att landa från min sugar-high. Blir man känsligare, eller går man omkring och mår så här konstant när man äter kolhydrater?

Om det inte vore för maten skulle jag dock kunna leva det här livet länge. Älskar inspelningar! Att dessutom bo på ett hotellrum med badkar bredvid sängen är ju nästan för bra för att vara sant.

Puss på er!

M

 

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »