Fru halvgrodas hälsa

Här skriver jag om mat och träning. Med mera.

Om sorg och vänskap.

Rastlös. Utmattad. Arg. Lycklig. Och ofattbart ledsen. Ungefär så känner jag mig idag. Jag är i omställningsperiod till LCHF. Ketos. Munnen smakar metall, huden luktar aceton. Tröttheten är förlamande. Till råga på allt har jag lätt feber och ont i halsen. Fyra barn hemma och min man på härlig löptur i fjällmiljö sen i torsdags morse. Vaknade i morse till ofattbara nyheter. En älskad vän omkom i går kväll. En fyrfota, vit och brun-lurvig busunge som betyder väldigt mycket för hela vår familj. Stora dottern och jag har gråtit oss rödsvullna om och om igen idag. Kan inte ens skriva om det nu utan att tårarna väller upp. Och då känner jag en knapp promille av vad matte och husse känner. Sorg. Det slår så hårt, och slår ut alla andra funktioner. Döden är så orättvis ibland.

Alltid.

Jag var lätt melankolisk redan innan. (Idag omfattar tydligen ”här skriver jag om mat och träning” psykisk hälsa, men det ska inte förringas). När man som vuxen flyttar hem till sitt föräldrahem, till förorten där man påbörjat resan mot att formas till den individ man sedermera börjar kalla ”jag”, tvingas man också konfrontera en del av de demoner man trott sig vara färdig med. (Man = Jag).  Med oväntad styrka slogs jag omkull av vrede häromdagen, jag ska få ur mig orden så det trollet kanske spricker. Jag försöker fatta mig kort, det hände egentligen över flera år och så intressant är det nog inte att läsa om…

När jag var tolv år lärde jag känna en tjej som nyss förlorat sin pappa. Hon var ett år yngre,  ensam och ganska vilsen, men väldigt mån om att verka tuff och passa in i den ganska hårda miljön vi växte upp i. Vi blev väldigt nära vänner på kort tid, så där som tonårstjejer gärna blir. Pratade om precis allt, sov över hos varandra jämt, fnissade på samma ställen, cyklerna blev synkroniserade. Ni vet vilken slags vänskap jag menar. Efter några år blev det dock väldigt tydligt att det hade aldrig varit mig hon var bästa vän med. Att alla de där stunder vi pratade om allt hade hon friserat, manipulerat och rent av blåljugit. Hon var egentligen på jakt efter en familj. Min familj. Och så snart hon borrat in hullingarna blev jag hennes konkurrent om uppmärksamheten, så likt en gökunge puttade hon ut mig från mitt näste och burrade ned sig så djupt hon bara kunde i den plats som jag alltid tagit för given. Några år senare drog hon vidare, kanske utförde hon sitt ”ensam ung kvinna söker”-stunt någon annanstans, kanske växte hon upp. Men hennes beteende satte helt oproportionerliga avtryck i mig. Under många, många, många år var jag till exempel övertygad om att om jag skulle vara med om en olycka och hamna i koma skulle ingen sitta vid min sjukhussäng och vaka. Jag var helt säker på att de som sa att de älskade mig ljög, så varje gång en kille uttryckte känslor för mig blev det början till slutet. Med undantag av en handfull personer som alltid funnits där sprang jag så fort jag bara kunde när en vänskap började ställa krav på att jag skulle ge av mig själv och flytta relationen till nästa nivå av förtrolighet. Jag lärde mig att ge precis tillräckligt mycket av mitt inre för att verka förtrolig utan att riskera att bli sviken på djupet. Men nåde den som svek även på den ytliga nivån. De är för evigt fördömda. Mot min familj spottade jag och fräste för jämnan, i förhoppning om att de skulle göra allt för att bevisa sig, för att vinna tillbaka min kärlek. Ofta blev allt så svart att jag inte ville leva. Och jag var helt säker på att det inte skulle spela någon roll för någon om jag dog.

Nota bene: det här är en vuxen analys av en deprimerad tonåring, jag hade ju noll självinsikt då. Jag bara HATADE gökungen och jag HATADE de delar av min familj som valde henne framför mig. I alla fall, det här är på intet sätt en unik historia. Alla tonåringar går igenom ett par ordentliga svek. De är så man växer som människa, lär sig vad man vill ha och hur man vill vara och så vidare. Men det märkliga är att när gökungen kom på tal häromdagen insåg jag att all ilska jag trodde jag var färdig med tydligen är som en aktiv vulkan redo för eruption. Hur kan det vara möjligt? Över 20 år har gått. Jag är lycklig ända in i benmärgen över hur mitt liv ser ut idag, alla kategorier. Jag har förlåtit dem som mig skyldiga äro i så mycket grövre moraliska tvivelaktigeheter. Jag är älskad och kan älska. Allt blev ju bra! Hur kan barnet i mig hålla fast vid det hatet? Jag tar tacksamt emot några självutlämnande kommentarer om att jag inte är ensam om beteendet. Det här känns ju helt osunt och definitivt som något jag måste jobba med under 2017. KBT anyone?

Puss på er!

Disclaimer: jag är väl medveten om att vissa av mina familjemedlemmar starkt motsätter sig min beskrivning, men dels har jag tolkningsföreträde i egenskap av den försmådda, dels har jag rätt i att det var så här. Hah, sug på den.

2 kommentarer

  1. Maria, jag tycker om det här inlägget. Du ska inte skämmas för att du har kontakt med din barndoms känslor. Det brukar var människor som förnekar sin barndoms upplevelser som verkligen faller offer för dem. Du minns din känsla, du minns hur den kändes, och samtidigt betraktar du den utifrån som vuxen. Det tycker jag verkar helt sunt. Det du gör är dessutom en slags KBT – du beskriver känslan i skrift. Jag kan dock inte låta bli att undra vad som hände med ”gökungen”. Har du mött henne som vuxen?

    • mrmrgrtz

      19 september, 2016 at 15:22

      Hej Dilek! Tack!! Och tack för att du tar dig tid att kommentera, det gör mig glad. Gökungen står fortfarande i regelbunden kontakt med min mor, därav den uppblossande vreden. Inte att de träffas, men när för mycket information utbyts mellan parterna… Kram!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*