img_4167I flera år har nattning av den här primadonnan varit ett rent helvete. Stök, bök, törst, kissnödighet, närhetstörst, ilska, små och stora tankar och idéer som måste stötas och blötas just när små barn sedan länge borde ligga och sova. Jag har tänkt att hon behöver det, att hon behöver sin egentid med oss. Att hon är orolig av något skäl. Att det hänger ihop med nattskräcken som plågade henne de första levnadsåren så att hon är livrädd för att somna, att jag därför måste finnas där med trygghet. Men…

De få timmar som herr halvgroda och jag behöver till ”vuxentid” har hon kväll efter kväll tagit ifrån mig/oss. Missförstå mig rätt, jag älskar givetvis att umgås med mina barn – men får jag ingen tid att ladda batterierna så drivs jag långsamt till VANSINNE. Efter att barnen somnat är det j*kla mycket kvar att göra. Det är social tid, och det är de där extratimmarna man behöver för planering, livspusslande, bloggande och eventuellt arbete. Det är tid för att tänka en tanke hela vägen. Det är tid för att inspireras och underhållas. Tid jag behöver mängder av för att hålla ihop, tid VI behöver för att hålla ihop. Tid som den här lilla loppan tagit ifrån mig så att jag inte kunnat påbörja min ”egna dag” förrän efter 22 i många fall. Dagen förskjuts så pass att jag inte somnar förrän tidigast 01. Kortisolproduktionen blir för hög på grund av utebliven djupsömn eftersom jag vid 03 väcks av tassande fötter som vill låtsascykla i min säng hela natten och hungriga bebisar en eller ett par eller ett tjugotal gånger utöver det.

Resultatet blir ett stort småäta-sug för att klara mig igenom dagen och en tung trötthet som gör att det känns som att varje fysisk utmaning är som att bestiga ett berg med järnrustning på. Mentalt blir man lätt koko. Det vill säga på alla sätt ohållbart. Herr halvgroda har varit bortrest för ett projekts räkning sön-fre i stort sett varje vecka under hösten, så till slut blev situationen akut.

Om du kommit så här långt kanske du undrar varför jag skriver det här inlägget, och är du inte småbarnsförälder kan du sluta här. För nu ska jag skriva en hyllning till den där kaninboken som cirkulerat i facebookfeeden. Kaninen som så gärna ville somna. Det är den tråkigaste bok jag läst, och jag var näst intill övertygad om att ingen metod skulle kunna hjälpa hemma hos oss – vi har ju försökt med allt! MEN – jag har en gammal devis jag lever efter. Alla beteenden hos barn kan ändras om man ger det 8 dagars dedikerad ansträngning. Så åtta dagar skulle vi ge den där trista Kalle Kanin bestämde jag. Första dagarna läste jag sagan två gånger för att därefter sätta på ljudboken (älskar Storytel!!). Hon vred sig och trilskades nästan mer än vanligt och jag fick sitta kvar och klappa henne till sömns långt efter att bokan tystnat. Fjärde dagen revolterade hon och vägrade lyssna på sagan över huvud taget tills jag lovade att oavsett vad hon säger och gör under veckan så kommer hon få sitt lördagsgodis (ja vi är elaka föräldrar som straffar med indraget lördagsgodis vid oönskat beteende, nuff said). Jag ska inte brodera ut mer, vi är snart inne på tre fulla veckor och vid några tillfällen har hon till och med frågat: ”kan jag lägga mig och lyssna på kaninen nu?” redan vid 19.30. Nu räcker det med att sätta på ljudboken och hon somnar redan under första kapitlet. Det magiska är att hon har hittat tryggheten i sig själv i förhållande till natten och överkommit rädslan för att somna. Väl medveten om att det kan vara en tillfällig respit ska jag inte läsa in för mycket i det än, men om det håller i sig är det en game-changer. Livet tillbaka!! Förståndet tillbaka!! Kanske kommer orken, energin, lusten och glädjen också om det fortsätter så här. WIIII. Uppåt, framåt! THE SKY IS THE LIMIT!! 

Ni fattar. SÅ JÄVLA GLAD FÖR KALLE KANIN. Skickar med en outfitbild som bonus.

Puss.