32 dagar kvar tills vi får nycklarna tillbaka och kan flytta hem igen. Det här året har eventuellt varit det tuffaste i mitt liv. Fyra barn, varav två precis i livets början, och ingen riktig fast punkt och ingen tillgång till mer än de resväskor vi lyckades få med oss. Om ni vill pröva era relationer rekommenderar jag liknande äventyr. Vi vet med säkerhet nu att har vi klarat det här året med kärleken intakt är det inte mycket som kommer åt oss.

Jag tänker att det här ska vara mitt sista inlägg om sköldkörteln. Recap: jag drabbades av underfunktion i sköldkörteln (hypotyreos) under/efter min första graviditet. 10 år sedan i dag. Från att alltid vara energisk, ha extremt bra minne, nätt i kroppen och klara mig på fyra timmars sömn för jämnan började jag få migrän, problem med ämnesomsättningen och en oerhört begränsande trötthet och hjärndimma. Småbarnsåren säger läkarna. Depression säger läkarna. Bit ihop och ge dig ut i löparspåret säger läkarna. Inte ens när jag var sängliggande under hela min andra graviditet och mådde som en säck potatis undersökte man mig grundligt trots mina vädjanden. (Något jag i efterhand har förstått innebar en stor risk både för min och barnets överlevnad). Till slut hamnade jag hos en bra läkare som kunde hjälpa mig att identifiera problemet och medicinera med levaxin (syntetiskt t4 hormon). I något år märkte jag en uppåtgående tendens i mitt mående, jag kunde näst intill fungera som en genomsnittlig person. Småbarnsåren tänkte jag. Kanske är jag lite lätt deprimerad om läkarna säger så? Bit ihop och ge dig ut i löparspåret tänkte jag. Dygnet runt kämpade jag för att upprätthålla vad jag ansåg vara en minimistandard. Min läkare gick i pension och tre läkarbyten senare har jag äntligen hamnat hos en läkare som tagit det ett steg längre. Som lyssnar på mig. Som inte tycker att jag ska bita ihop. Som inte tycker att småbarnsåren ska vara en präglade av  konstant hjärndimma och fysisk inkapacitet (mer än det oundvikliga). Som inte tror att SSRI-preparat hjälper ett smack i min situation. Som tagit ALLA tester som behövs för att avgöra hur väl kroppens endokrina system fungerar. Min läkare i kombination med att jag själv blivit en påläst kravställare tack vara bland annat sköldkörtelgruppen på Facebook har hittat grundproblematiken. Det visar sig att hur mycket levaxin jag än tagit så har kroppen inte kunnat tillgodogöra sig hormonet. Efter att ha fått liothyronin utskrivet och numera kombinationsbehandla mår jag som om jag vore 25 igen. Livet spritter i kroppen. Det har bara gått några veckor än så länge så jag ska väl inte ropa hej, men jag kan inte låta bli. JAG MÅR SÅ BRA!

32 dagar kvar tills vi får nycklarna. I augusti börjar de minsta på förskola. För första gången på väldigt länge känns det som om världen är mitt ostron. Hej livet, jag kommer tillbaka nu!