Skärmavbild 2014-10-10 kl. 23.19.19

Idag packade jag det sista i vår lägenhet, imorgon går det stora flyttlasset. Alla 6 personer och allt vi behöver under kommande sju månader har vi klämt in i de två rum vi får disponera hemma hos mamma i ett redan fullbelamrat hem. Första dagen började jag med att rensa i ett utrymme under en trapp: två flyttkartonger med gamla papper samt tre sopsäckar med textilt (att lämna hos H&Ms återvinning). Mamma och pappa har bott 37 år i det här huset. Pappa har, likt många män i hans generation, aldrig hjälpt till med ”sånt kvinnogöra” allt medan mamma skött hem & hushåll, jobbat, öst kärlek över 6 barn, 14 barnbarn vänner och släktingar samt varit pappas personliga uppasserska 24/7. Så att det har blivit några högar ”att ta hand om när jag får tid över” klandrar jag verkligen inte mamma för. Nu, 37 år senare, har högarna dock växt sig en aning för stora. Eventuellt så stora så att de kan beskrivas som att man inte ser skogen för alla träd. Jag tror att det är med skräckblandad förtjusning mamma låter mig bo här. Hon vet att vi är diametralt olika i vårt förhållningssätt till saker. Är det inte konstigt att det så ofta blir så? Att äpplet faller borta i hallonbuskarna vad det gäller vissa egenskaper. Ett exempel:

Jag: Jag rensade under trappen. Gamla urklippta recept,science fiction-pocketar från 50-talet som faller sönder när man tittar på dem samt golfmatriklar från 1972-1986. Jag kör allt till återvinningen. Mamma, tveksamt: Men du, golfmatriklarna behöver du väl inte slänga alla? Jag: Har du någonsin öppnat dem? (För er som inte vet, det är alltså typ medlemsregister och tävlingsresultat listade i tjocka broschyrer. Från sjuttiotalet. Sa jag golf?). Mamma: Men det kan väl vara kul att ha kvar någon..? Det är väl lite roligt att kolla vilka som var medlemmar när ni var små. Jag: Har du någonsin öppnat dem? Mamma, tveksamt och eventuellt lite ledsamt: Jaja, du får väl slänga dem då. Jag: Swosh (Springer ut med kartongerna i bilen och trycker gasen i botten innan mamma hinner ångra sig).

Hemma hos mig (oss, om det ska vara så j-la noggrant) är allt färgsorterat, uppmärkt med dymo och kategoriserat in till minsta beståndsdel. Till och med barnens leksaker. Analt? Jajamensan. Så fort något är ”färdiganvänt” sorteras det för att bortskänkas/återvinnas/sparas/säljas. Uppackade kartonger ger mig kalla kårar. I största möjliga mån säljer och köper jag allt som har med barnen att göra på tradera och blocket för att göra minimal åverkan på miljön. Allt som kommer över tröskeln ska vara av bra material och i bra kvalitet för att användas och patineras tills det inte längre fyller sin funktion. Jag avskyr slit och släng. Min alldeles fantastiska underbara mamma som jag inte på något sätt vill annat än hylla gillar att shoppa ”för att det är kul”. Hon har svårt att rensa ut eftersom ”det kan bli värdefullt någon dag”. Hon älskar prylar vars enda funktion är ”att vara lite roliga”. Jag har dock lärt mig att vara ödmjuk inför våra olikheter. (I alla fall i teorin). Det ironiska är nämligen att mammas underbara arkiv över samtiden har räddat mig vid ett otal filminspelningar och plåtningar när någon plötsligt utbrister: fa-an att vi inte fick tag på en bit av berlinmuren, det hade passat perfekt här. Jag: Ryska posten? Kan jag beställa hämtning på en adress i Saltsjöbaden..?

Med det sagt så har jag nu flyttat och tömt förråd för sista gången på mycket, mycket länge. Nästa gång dylika diskussioner äger rum kommer det vara mina barn som står där och suckar: men mamma!

M.