Den gamla artikeln ”fem minuter av grymhet” har börjat cirkulera på Facebook igen, och det kryper i kroppen varje gång jag ser den. Det är många vänner och bekanta som postat den och i kommentarsfälten hyllas den förbehållslöst, varje gång. Jag är ingen förespråkare av femminutersmodellen per se, men jag är principiellt motståndare mot allt dömande av andras föräldraskap. Mammalivs-maffian som går igång så hårt på att döma ut andras försök att överleva i vardagen för att stärka sig i tron om att de minsann gör precis allting rätt. Verkligheten är aldrig så svart och vit, alla kämpar på enligt sin egen förmåga. Alla vill såklart vara de bästa föräldrar som går att vara, men man har olika syn på vägen dit. Och framförallt olika förutsättningar.

Låt mig dissekera artikeln.

Den är författad av Helena Granström. Jag hittar ingen förklaring till varför hon så tvärsäkert vet vad som är bäst för bebisar så jag konsulterar hennes bakgrund på Wikipedia: Helena Granström, född 1983, är en svensk författarepoetdramatiker och kulturskribent. OK. Inte barnpsykolog eller barnpedagog eller barn-någonting på CV:t där. Men hon har säkert evidensbaserad forskning att gå på. Väl?

Helena Granström menar att barn som tvingas somna själva utsätts för en omänsklig behandling.” Jag ser i kommentarsfälten att alla  känner någon som använt sig av metoden och alla beskrivs de som känslokalla egoister som glatt sitter o dricker sin överprisade latte medan det stackars barnet utsätts för en omänsklig behandling. Beviset Helena Granström använder för att styrka sin tes är en studie som gjorts på hundar, och en på gäddor. Jo, nog tycks det vara omänskligt i alla fall…men vet man verkligen att barnen tar skada av det eller är det en ytterst godtycklig sammankoppling disparata fakta som passar in bra på hur just Helena Granström upplever att en god förälder bör vara?

”Jag pratar med några bekanta. Kvinnan är läkare, mannen jurist, deras snart ettåriga son leker vid deras fötter. Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld. För några månader sedan lärde sig deras son att somna själv”. Inte nog med att de är barnplågare. De är också rika, vackra och lyckade. Eller vänta nu, är det så att rika, vackra och lyckade per definition också är barnplågare? Jag blir förvirrad. You lost me here Helena.

”Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende manBarnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara döttBarnet skriker för att de barn som en gång inte skrek, aldrig fick några egna barn. Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita. Vad man har gjort är att ersätta ett skadligt beteende med ett önskvärt. Här spinner dramatikern loss. Känner ni hur hjärtat snörper ihop? Känner ni hur vidriga alla dessa själviska föräldrar är som låter barnet fortsätta skrika. Ringer någon soc nu kanske för att omhänderta grannens/systerns/vännens barn? För hon som är psykolog, som förmodligen läst en hel del om barns utveckling, hon har ingen aning om vad som är bra för hennes eget barn. Men det vet Helena Granström.

Låt mig ta ett exempel ur en verklighet långt ifrån Helena Granströms. Jag har det färskt i minnet eftersom Halvgroda var borta torsdag-måndag. Fyra barn har alla sina vanliga behov av mat/rena kläder/godnattsagor/egentid och så vidare, men bara en förälder för att lösa det. Bryr de sig..? Konflikter ska lösas, blöjor ska bytas, disk ska diskas, pyssel ska plockas fram – och bort. Mat ska lagas. Ett barn vill plötsligt inte ha maten. Båda tvillingarna bestämmer sig för att tänderna gör ont precis när jag äntligen lyckats värma på lite mat till mig själv. När de är tröstade ropar en från toaletten och behöver hjälp att torka medan en annan välter ner en kruka i golvet. Jag kan fortsätta i en evighet med att stapla småsaker som händer på en kväll men jag misstänker att jag tappar ert fokus då. Eventuellt får jag i mig lite mat, troligtvis inte. Sovit en hel natt har jag inte gjort på 7 månader. Runt nattning är det sannolikt så att alla fyra barn behöver mig samtidigt. Ibland har jag åttaåringen till hjälp, men hon får också spel vid den tiden många kvällar. Så berätta för mig oh du barnuppfostransguru Helena Granström, hur tröstar man fyra barn samtidigt? När går gränsen åldersmässigt för att ett barn som får gråta några minuter utan att mamma kommer ”har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa”.

Har du testat att trösta två tvillingar som har så ont i magen att de spänner sig som ostbågar i famnen samtidigt? Det går inte. Det enda man kan göra är att stålsätta sig, sätta på musik i hörlurar på hög volym och trösta en i taget. Ibland måste man också låta en bebis skrika när man ligger i sängen med ett äldre barn för att visa dem att man finns kvar, även för deras skull. Det är jättebra för en åttaårings självkänsla att få vara den som säger: ”mamma, gå och trösta lillasyster. det är ok, jag kan vänta”. Istället för att alltid få sina behov undantryckta för att mamma måste kasta sig iväg till ett yngre barn som ALLTID prioriteras. Ibland somnar man så tungt av utmattning att man inte vaknar när bebisen/bebisarna skriker. Barnen gör ingen skillnad på om det är femminutersmetoden eller ovanstående exempel. Jag vägrar tro på Helena Granströms ovetenskapliga svammel om att mina barn utsätts för omänsklig behandling när det inträffar.

I övrigt är det så att när man inte får sova så blir man fullständigt koko, så alla gör vad de måste för att få livet att gå ihop. Jag är övertygad om att ett barn kan bli självsäkert, kan känna sig älskat och tryggt etc oavsett om de utsatts för fem minuter av grymhet.

Lite ödmjukhet för andras föräldraskap tack. Alla gör sitt bästa.

Kram, M