IMG_3913Att leva på mammapeng är såklart ekonomiskt begränsande, men livet består som alltid av perspektiv. Jag är med som givare i en organisation som heter Giving People, som sammanför familjer med akuta behov med människor som registrerat sig som villiga att hjälpa en medmänniska. I slutet på året snubblade jag över en post på Facebook, en kvinna som var desperat. Sjukskriven ensamstående fembarnsmor vars yngsta barn saknade vinterskor och i köksskåpen ekade det tomt. Samtidigt stod jag och packade för ännu en flytt och nästan äcklades av hur mycket saker vi har – även när vi bara tagit med oss det viktigaste. Något i hennes ansökan slog an djupt i mig. Genom organisationen fick jag hennes kontaktuppgifter och vi började messa. Jag frågade om direkta, akuta behov och sa att jag skulle se vad jag kunde avvara av mina barns bättre begagnade kläder och leksaker. Hon var så fin och ödmjuk, mina tårar kunde inte sluta rinna. (Och det vet alla som känner mig, att jag gråter nästan aldrig! …eh…eller?). Jag fick plötsligt fnatt. Hennes små tvillingflickor gick utan vantar och i gummistövlar till skolan i djup vintersnö och om de hade tur skulle de få en ärvd leksak i födelsedagspresent. Maten kunde jag inte hjälpa till med på grund av för långa avstånd, men flickorna skulle banne mig få varma skor och vantar. Jag tog med mig min mellandotter till Nacka Forum och vi fick ihop ett paket med rejäla vinterskor, varma vantar, prinsesskjolar, hårprydnader, smyckestatueringar och varsin monster high-docka till priset av en ganska bra utekväll. Bästa pengarna jag någonsin spenderat.

Att vi har mycket saker är ganska oundvikligt. Bebisar kräver alltid en nedra massa extra-tillbehör, och i vårt fall är det dubbelt. Vippstolar, bärselar, matstolar, lekhage, bilbarnstolar, nappflaskor, lära-gå-stolar, leksaker givetvis, blöjhink, skötbord, skötväska och så vidare in absurdum. Bara att åka bort över helgen känns som när jag var liten och vi packade bilen för en hel sommar på landet. Det är så utmattande med mycket saker. Jag längtar verkligen tills barnen är lite större. Det är avsevärd skillnad på vad nioåringen respektive fyraåringen behöver. Eftersom jag är en miljömupp av rang jobbar jag aktivt med att minimera vår konsumtion. Jag har några grundregler som vår familj förhåller sig till:

  1. One man’s trash is another man’s treasure. I största möjliga mån köper och säljer jag begagnat. Jag kallar det cirkelekonomi. Genom att göra så betalar ofta nödvändiga inköp till barnen sig själva. Tradera och blocket är fantastiska!
  2. När jag säljer något vi fått i present eller fått ärva av äldre barn går summan direkt till välgörande ändamål som till exempel till min vän Calle som är i Libanon och volontärarbetar i flyktingläger. Jag försöker alltid involvera barnen i att känna glädje över att ge. Det är helt omöjligt. När vi går igenom deras leksaker för att ge ”till barn som inte har några leksaker” gråter de stora krokodiltårar över varenda liten sketen plastpryl. Men skam den som ger sig…
  3. Köp bara bästa kvalitet och köp (helst) bara det som behövs. Den klassiska modellen är reduce, reuse, recycle. En in, en ut appliceras mest för att inte få för mycket på hyllorna.
  4. Gällande urvuxna kläder: Märkeskläder säljs eller skänks till vänner, kedjornas kläder skänks till behövande, övriga textilier som är trasiga, noppriga och missfärgade lämnas i H&Ms insamlingsbehållare som finns i varje H&M butik i hela världen.
  5. Det som kan återvinnas bör återvinnas.
  6. Det är bra att längta. Mina barn får önska sig saker och vänta till speciella tillfällen för att få presenter. Precis som vi fick göra som barn. Jasså får din kompis allt hon vill ha?  Livet är inte rättvist. Cry me a river.
  7. Att ha en dag med familjen är INTE att åka till ett köpcenter och shoppa. Jag vill inte forma mina barn att tycka att shopping är en hobby.

Även om jag älskar julen får jag så galet ont i magen efter julklappsutdelningen som producerar ett berg med papper/plast/kartonger/snören som vida överstiger den samlade volymen av de faktiska klapparna. Därför är jag extra glad över att våra döttrars favoritklappar var en begagnad systemkamera (9-åringen) och en stor påse med ärvda kläder från stencoola äldre kusinen (4,5-åringen). Kan inte julen bli mer sån?

För att knyta ihop säcken: vi har allt vi behöver, och har råd att köpa i stort sett vad vi vill. Vi är födda i ett av världens rikaste länder, och hör även här till de som har det bra. Glöm inte att dela det privilegiet med andra. Och glöm aldrig, aldrig naturen. Moder jord klarar sig fantastiskt bra utan oss, men vi klarar oss inte utan henne.

Kram M!