Fru halvgrodas hälsa

Här skriver jag om mat och träning. Med mera.

Om hypotyreos och hemlängtan.

32 dagar kvar tills vi får nycklarna tillbaka och kan flytta hem igen. Det här året har eventuellt varit det tuffaste i mitt liv. Fyra barn, varav två precis i livets början, och ingen riktig fast punkt och ingen tillgång till mer än de resväskor vi lyckades få med oss. Om ni vill pröva era relationer rekommenderar jag liknande äventyr. Vi vet med säkerhet nu att har vi klarat det här året med kärleken intakt är det inte mycket som kommer åt oss.

Jag tänker att det här ska vara mitt sista inlägg om sköldkörteln. Recap: jag drabbades av underfunktion i sköldkörteln (hypotyreos) under/efter min första graviditet. 10 år sedan i dag. Från att alltid vara energisk, ha extremt bra minne, nätt i kroppen och klara mig på fyra timmars sömn för jämnan började jag få migrän, problem med ämnesomsättningen och en oerhört begränsande trötthet och hjärndimma. Småbarnsåren säger läkarna. Depression säger läkarna. Bit ihop och ge dig ut i löparspåret säger läkarna. Inte ens när jag var sängliggande under hela min andra graviditet och mådde som en säck potatis undersökte man mig grundligt trots mina vädjanden. (Något jag i efterhand har förstått innebar en stor risk både för min och barnets överlevnad). Till slut hamnade jag hos en bra läkare som kunde hjälpa mig att identifiera problemet och medicinera med levaxin (syntetiskt t4 hormon). I något år märkte jag en uppåtgående tendens i mitt mående, jag kunde näst intill fungera som en genomsnittlig person. Småbarnsåren tänkte jag. Kanske är jag lite lätt deprimerad om läkarna säger så? Bit ihop och ge dig ut i löparspåret tänkte jag. Dygnet runt kämpade jag för att upprätthålla vad jag ansåg vara en minimistandard. Min läkare gick i pension och tre läkarbyten senare har jag äntligen hamnat hos en läkare som tagit det ett steg längre. Som lyssnar på mig. Som inte tycker att jag ska bita ihop. Som inte tycker att småbarnsåren ska vara en präglade av  konstant hjärndimma och fysisk inkapacitet (mer än det oundvikliga). Som inte tror att SSRI-preparat hjälper ett smack i min situation. Som tagit ALLA tester som behövs för att avgöra hur väl kroppens endokrina system fungerar. Min läkare i kombination med att jag själv blivit en påläst kravställare tack vara bland annat sköldkörtelgruppen på Facebook har hittat grundproblematiken. Det visar sig att hur mycket levaxin jag än tagit så har kroppen inte kunnat tillgodogöra sig hormonet. Efter att ha fått liothyronin utskrivet och numera kombinationsbehandla mår jag som om jag vore 25 igen. Livet spritter i kroppen. Det har bara gått några veckor än så länge så jag ska väl inte ropa hej, men jag kan inte låta bli. JAG MÅR SÅ BRA!

32 dagar kvar tills vi får nycklarna. I augusti börjar de minsta på förskola. För första gången på väldigt länge känns det som om världen är mitt ostron. Hej livet, jag kommer tillbaka nu!

Om ekonomi och ödmjukhet.

IMG_3913Att leva på mammapeng är såklart ekonomiskt begränsande, men livet består som alltid av perspektiv. Jag är med som givare i en organisation som heter Giving People, som sammanför familjer med akuta behov med människor som registrerat sig som villiga att hjälpa en medmänniska. I slutet på året snubblade jag över en post på Facebook, en kvinna som var desperat. Sjukskriven ensamstående fembarnsmor vars yngsta barn saknade vinterskor och i köksskåpen ekade det tomt. Samtidigt stod jag och packade för ännu en flytt och nästan äcklades av hur mycket saker vi har – även när vi bara tagit med oss det viktigaste. Något i hennes ansökan slog an djupt i mig. Genom organisationen fick jag hennes kontaktuppgifter och vi började messa. Jag frågade om direkta, akuta behov och sa att jag skulle se vad jag kunde avvara av mina barns bättre begagnade kläder och leksaker. Hon var så fin och ödmjuk, mina tårar kunde inte sluta rinna. (Och det vet alla som känner mig, att jag gråter nästan aldrig! …eh…eller?). Jag fick plötsligt fnatt. Hennes små tvillingflickor gick utan vantar och i gummistövlar till skolan i djup vintersnö och om de hade tur skulle de få en ärvd leksak i födelsedagspresent. Maten kunde jag inte hjälpa till med på grund av för långa avstånd, men flickorna skulle banne mig få varma skor och vantar. Jag tog med mig min mellandotter till Nacka Forum och vi fick ihop ett paket med rejäla vinterskor, varma vantar, prinsesskjolar, hårprydnader, smyckestatueringar och varsin monster high-docka till priset av en ganska bra utekväll. Bästa pengarna jag någonsin spenderat.

Att vi har mycket saker är ganska oundvikligt. Bebisar kräver alltid en nedra massa extra-tillbehör, och i vårt fall är det dubbelt. Vippstolar, bärselar, matstolar, lekhage, bilbarnstolar, nappflaskor, lära-gå-stolar, leksaker givetvis, blöjhink, skötbord, skötväska och så vidare in absurdum. Bara att åka bort över helgen känns som när jag var liten och vi packade bilen för en hel sommar på landet. Det är så utmattande med mycket saker. Jag längtar verkligen tills barnen är lite större. Det är avsevärd skillnad på vad nioåringen respektive fyraåringen behöver. Eftersom jag är en miljömupp av rang jobbar jag aktivt med att minimera vår konsumtion. Jag har några grundregler som vår familj förhåller sig till:

  1. One man’s trash is another man’s treasure. I största möjliga mån köper och säljer jag begagnat. Jag kallar det cirkelekonomi. Genom att göra så betalar ofta nödvändiga inköp till barnen sig själva. Tradera och blocket är fantastiska!
  2. När jag säljer något vi fått i present eller fått ärva av äldre barn går summan direkt till välgörande ändamål som till exempel till min vän Calle som är i Libanon och volontärarbetar i flyktingläger. Jag försöker alltid involvera barnen i att känna glädje över att ge. Det är helt omöjligt. När vi går igenom deras leksaker för att ge ”till barn som inte har några leksaker” gråter de stora krokodiltårar över varenda liten sketen plastpryl. Men skam den som ger sig…
  3. Köp bara bästa kvalitet och köp (helst) bara det som behövs. Den klassiska modellen är reduce, reuse, recycle. En in, en ut appliceras mest för att inte få för mycket på hyllorna.
  4. Gällande urvuxna kläder: Märkeskläder säljs eller skänks till vänner, kedjornas kläder skänks till behövande, övriga textilier som är trasiga, noppriga och missfärgade lämnas i H&Ms insamlingsbehållare som finns i varje H&M butik i hela världen.
  5. Det som kan återvinnas bör återvinnas.
  6. Det är bra att längta. Mina barn får önska sig saker och vänta till speciella tillfällen för att få presenter. Precis som vi fick göra som barn. Jasså får din kompis allt hon vill ha?  Livet är inte rättvist. Cry me a river.
  7. Att ha en dag med familjen är INTE att åka till ett köpcenter och shoppa. Jag vill inte forma mina barn att tycka att shopping är en hobby.

Även om jag älskar julen får jag så galet ont i magen efter julklappsutdelningen som producerar ett berg med papper/plast/kartonger/snören som vida överstiger den samlade volymen av de faktiska klapparna. Därför är jag extra glad över att våra döttrars favoritklappar var en begagnad systemkamera (9-åringen) och en stor påse med ärvda kläder från stencoola äldre kusinen (4,5-åringen). Kan inte julen bli mer sån?

För att knyta ihop säcken: vi har allt vi behöver, och har råd att köpa i stort sett vad vi vill. Vi är födda i ett av världens rikaste länder, och hör även här till de som har det bra. Glöm inte att dela det privilegiet med andra. Och glöm aldrig, aldrig naturen. Moder jord klarar sig fantastiskt bra utan oss, men vi klarar oss inte utan henne.

Kram M!

Om herr halvgroda och ett liv fullt av möjligheter.

skarmavbild-2016-12-30-kl-10-01-12

Den observante har redan sett honom swisha förbi i en och annan trailer på TV4 under julen, med dubbla diadem i håret. Nu är det alltså äntligen officiellt: min halvgroda tävlar i Sveriges Mästerkock 2017. Jag får tyvärr inte berätta hur det gått för honom eller andra inside stories, men kanske kan det pysa ut lite efter varje avsnitt som sänds… Från och med 11/1 sitter vi bänkade varje avsnitt, ok? Följ honom på instagram [halvgroda] för härlig inspiration till vardagsmaten och för andra spännande projekt som snart kommer sjösättas. (Apropå följa: skriv in mailadressen i högerkolumnen här så får du en fiffig reminder varje gång jag publicerar ett nytt inlägg).

I alla fall. Att halvgroda varit borta och levt ut sin dröm har påverkat mig direkt på två sätt: 1) jag har inte haft tid att blogga. 2) jag har inte haft tid att ta hand om mig själv.

Låt mig ta det från början. Vi är alltså två stycken ”bostadslösa” nyblivna fyrbarnsföräldrar som bor inneboende hos mina föräldrar. Jag är egenföretagare sen många år så herr halvgroda har alltid känt sig nödgad att vara den stabila inkomsttagaren – trots att han egentligen är en entreprenörssjäl. Konstigt nog känns det som mest logiskt att ta det steget fullt ut när allt annat redan är upp och ner, så i september bestämde vi att familjen var redo för två som driver företag. Nu till det intressanta. Kort efter att A tog steget att avsluta sin anställning så har det dykt upp så otroligt många roliga möjligheter.  Både för oss, för det nystartade företaget (som stöd vid köp av digitala tjänster, vi jobbar på den hisspitchen men huvudsaken än så länge är att det redan finns kunder), men även möjligheter att fördjupa sig i passionen matlagning. Jag skulle kunna ha en lång new age-utläggning om hur universum belönar den som vågar genom att stapla klyschor på varandra. När man öppnar dörren och fönstret så blir det cirkulation och gammal luft vädras ut. Du kommer aldrig lära dig att flyga om du inte vågar hoppa. Vill du åstadkomma något nytt måste du våga göra något annorlunda. Erbjudanden kommer inte till den som sitter still och ser mätt ut. Jag tror ni fattar vad jag menar.

Rent praktiskt har det inneburit att jag fått dra ett ganska tungt lass den här hösten. Halvgroda har varit hemma till viss del på helgerna, men det är en klen tröst i vardagen. Hur mycket jag än stöttat hela projektet, och trots superfin hjälp från familj och vänner har det givetvis varit tufft att få ihop logistik, barnuppfostran, läxläsning, matlagning, blöjbyte, tandborstning, omplåstring och allmänt mys som ensamstående och sömndepraverad.  Att då dessutom inte bo hemma adderar ett lager av att inte vilja vara i vägen samt ett hem som inte praktiskt är anpassat efter de behov en småbarnsfamilj har. Utöver det trillade det in en fantastiskt rolig kund jag inte kunde säga nej till. Mitt i allt det där hade jag mina ambitioner om att äta rätt och komma i gång med träning. Ha!

Sen jag blev fyrbarnsmor upplever jag att alla är snällare mot mig. Vänner anstränger sig mer för att hålla kontakt, erbjudanden om hjälp dyker upp från oväntade håll, vi får fina presenter helt omotiverat, främlingar ler och är hjälpsamma när jag kommer med hela mitt posse. Jag märker också att jag blivit lite snällare mot mig själv. Jag kommer alltid vara en perfektionist med stort kontrollbehov innerst inne, men jag har lärt mig att prioritera även där. Det går inte att må dåligt varje dag över att det är stökigt när man inte bor i sitt eget hem. Jag kan konstatera att jag misslyckats totalt och är tjock som en ballong på grund av att jag äter fel och för post-partum problematik som jag ännu inte fått bukt med, men det viktigaste nu har varit att hålla ihop. Det är ingen idé att vara arg på mig själv och må dåligt för det. Var sak har sin tid. Den här hösten har jag fått stå tillbaka till förmån för min familj, mitt sociala liv har fått stå tillbaka på grund av brist på barnvakt och jag blir för full varje gång jag dricker vin eftersom jag alltid är helt slutkörd. So what? Kanske har jag aldrig varit lyckligare!

Fler glada nyheter kommer inom kort. Stay tuned.

//M.

Om sömn och små kaniner.

img_4167I flera år har nattning av den här primadonnan varit ett rent helvete. Stök, bök, törst, kissnödighet, närhetstörst, ilska, små och stora tankar och idéer som måste stötas och blötas just när små barn sedan länge borde ligga och sova. Jag har tänkt att hon behöver det, att hon behöver sin egentid med oss. Att hon är orolig av något skäl. Att det hänger ihop med nattskräcken som plågade henne de första levnadsåren så att hon är livrädd för att somna, att jag därför måste finnas där med trygghet. Men…

De få timmar som herr halvgroda och jag behöver till ”vuxentid” har hon kväll efter kväll tagit ifrån mig/oss. Missförstå mig rätt, jag älskar givetvis att umgås med mina barn – men får jag ingen tid att ladda batterierna så drivs jag långsamt till VANSINNE. Efter att barnen somnat är det j*kla mycket kvar att göra. Det är social tid, och det är de där extratimmarna man behöver för planering, livspusslande, bloggande och eventuellt arbete. Det är tid för att tänka en tanke hela vägen. Det är tid för att inspireras och underhållas. Tid jag behöver mängder av för att hålla ihop, tid VI behöver för att hålla ihop. Tid som den här lilla loppan tagit ifrån mig så att jag inte kunnat påbörja min ”egna dag” förrän efter 22 i många fall. Dagen förskjuts så pass att jag inte somnar förrän tidigast 01. Kortisolproduktionen blir för hög på grund av utebliven djupsömn eftersom jag vid 03 väcks av tassande fötter som vill låtsascykla i min säng hela natten och hungriga bebisar en eller ett par eller ett tjugotal gånger utöver det.

Resultatet blir ett stort småäta-sug för att klara mig igenom dagen och en tung trötthet som gör att det känns som att varje fysisk utmaning är som att bestiga ett berg med järnrustning på. Mentalt blir man lätt koko. Det vill säga på alla sätt ohållbart. Herr halvgroda har varit bortrest för ett projekts räkning sön-fre i stort sett varje vecka under hösten, så till slut blev situationen akut.

Om du kommit så här långt kanske du undrar varför jag skriver det här inlägget, och är du inte småbarnsförälder kan du sluta här. För nu ska jag skriva en hyllning till den där kaninboken som cirkulerat i facebookfeeden. Kaninen som så gärna ville somna. Det är den tråkigaste bok jag läst, och jag var näst intill övertygad om att ingen metod skulle kunna hjälpa hemma hos oss – vi har ju försökt med allt! MEN – jag har en gammal devis jag lever efter. Alla beteenden hos barn kan ändras om man ger det 8 dagars dedikerad ansträngning. Så åtta dagar skulle vi ge den där trista Kalle Kanin bestämde jag. Första dagarna läste jag sagan två gånger för att därefter sätta på ljudboken (älskar Storytel!!). Hon vred sig och trilskades nästan mer än vanligt och jag fick sitta kvar och klappa henne till sömns långt efter att bokan tystnat. Fjärde dagen revolterade hon och vägrade lyssna på sagan över huvud taget tills jag lovade att oavsett vad hon säger och gör under veckan så kommer hon få sitt lördagsgodis (ja vi är elaka föräldrar som straffar med indraget lördagsgodis vid oönskat beteende, nuff said). Jag ska inte brodera ut mer, vi är snart inne på tre fulla veckor och vid några tillfällen har hon till och med frågat: ”kan jag lägga mig och lyssna på kaninen nu?” redan vid 19.30. Nu räcker det med att sätta på ljudboken och hon somnar redan under första kapitlet. Det magiska är att hon har hittat tryggheten i sig själv i förhållande till natten och överkommit rädslan för att somna. Väl medveten om att det kan vara en tillfällig respit ska jag inte läsa in för mycket i det än, men om det håller i sig är det en game-changer. Livet tillbaka!! Förståndet tillbaka!! Kanske kommer orken, energin, lusten och glädjen också om det fortsätter så här. WIIII. Uppåt, framåt! THE SKY IS THE LIMIT!! 

Ni fattar. SÅ JÄVLA GLAD FÖR KALLE KANIN. Skickar med en outfitbild som bonus.

Puss.

Om ägg.

skarmavbild-2016-09-22-kl-21-33-33

Det cirkulerar någon slags utmaning på Facebook just nu med bilder från yngre dagar, så jag bjuder på en gammal goding från 2003. Det är också min målbild. Den hjälper mig att klara mig igenom dessa dagar av ägg. Alltså. Ägg. Ägg och ost. Ost och ägg. Lite gröna grönsaker. Ägg. Och ost. Kanske lite protein från havet. Med ägg till. Där har ni mitt dagsintag. Av flera skäl faktiskt. Ägg ger både bra med protein och bra med fett. Det gör inget om kokta ägg råkar kallna för att annat behöver uppmärksamhet. Det är lättlagat. Det går att variera. Jag håller mig mätt länge. Det ger bra med energi. Och så är det så spännande att fundera på det där med hönan och ägget.

Idag gick jag min vanliga mil runt förorten. Jag försöker ta så mycket backar som det bara går för att maxa försiktig träning av den inre korsettmuskulaturen. Det är drygt 33 kilo jag drar omkring på (vagn + barn + packning), så jag är mån om att verkligen använda kroppen på rätt sätt både i uppförs- och nedförsbacke. Enligt Olga Rönnbergs bok kör jag dagliga andningsövningar för att stärka mage/bål på rätt sätt så att magmuskulaturen ska dra ihop sig. Ååååh det är så segt att inte kunna hårdträna, men kroppen värker ju fortfarande. Jag längtar verkligen efter att min bolivianske plågoande (min PT) ska köra fullkomligt slut på mig, så där så att jag vill smälla till honom hårt för att jag hatar honom för vad han tvingar mig att göra med min kropp. Finns ingen bättre känsla. Men jag har lovat att inte stressa. Min kropp har gått igenom en helvetisk resa och det behöver få ta tid att komma tillbaka. Kanske upp till två år? Intellektet vet precis, sen ser jag mig själv i spegeln och ryggar tillbaka vid åsynen. Fokuserar på mitt eviga mantra: This too shall pass. This too shall pass. This too shall pass.

Dagens tips: Utöver ägg har jag en röra som jag är helt besatt av just nu, blanda lika delar kallrökt lax/crème fraîche/chèvre med en gnutta citron och salt. Ätes med fördel med några rökta räkor vid sidan om och en stor sallad med gröna grönsaker. Och ägg såklart. Fantastiskt gott. Även barnen älskar det.

Tack för att ni är så fantastiskt många som läser och delar vad jag skriver. Och tack för alla fina kommentarer jag får på Facebook. Jag delar inte alla inlägg där, så jag har försökt få till en prenumerationsfunktion. Lägg gärna in mailadress för uppdatering om nya inlägg.

XOXO,

M

ps. sen förra onsdagen är det ner -1,5kg, så det går i alla fall åt rätt håll.

 

Om ”fem minuter av grymhet”

Den gamla artikeln ”fem minuter av grymhet” har börjat cirkulera på Facebook igen, och det kryper i kroppen varje gång jag ser den. Det är många vänner och bekanta som postat den och i kommentarsfälten hyllas den förbehållslöst, varje gång. Jag är ingen förespråkare av femminutersmodellen per se, men jag är principiellt motståndare mot allt dömande av andras föräldraskap. Mammalivs-maffian som går igång så hårt på att döma ut andras försök att överleva i vardagen för att stärka sig i tron om att de minsann gör precis allting rätt. Verkligheten är aldrig så svart och vit, alla kämpar på enligt sin egen förmåga. Alla vill såklart vara de bästa föräldrar som går att vara, men man har olika syn på vägen dit. Och framförallt olika förutsättningar.

Låt mig dissekera artikeln.

Den är författad av Helena Granström. Jag hittar ingen förklaring till varför hon så tvärsäkert vet vad som är bäst för bebisar så jag konsulterar hennes bakgrund på Wikipedia: Helena Granström, född 1983, är en svensk författarepoetdramatiker och kulturskribent. OK. Inte barnpsykolog eller barnpedagog eller barn-någonting på CV:t där. Men hon har säkert evidensbaserad forskning att gå på. Väl?

Helena Granström menar att barn som tvingas somna själva utsätts för en omänsklig behandling.” Jag ser i kommentarsfälten att alla  känner någon som använt sig av metoden och alla beskrivs de som känslokalla egoister som glatt sitter o dricker sin överprisade latte medan det stackars barnet utsätts för en omänsklig behandling. Beviset Helena Granström använder för att styrka sin tes är en studie som gjorts på hundar, och en på gäddor. Jo, nog tycks det vara omänskligt i alla fall…men vet man verkligen att barnen tar skada av det eller är det en ytterst godtycklig sammankoppling disparata fakta som passar in bra på hur just Helena Granström upplever att en god förälder bör vara?

”Jag pratar med några bekanta. Kvinnan är läkare, mannen jurist, deras snart ettåriga son leker vid deras fötter. Kvinnans hår blänker i solen medan vi pratar, dyrbart som guld. För några månader sedan lärde sig deras son att somna själv”. Inte nog med att de är barnplågare. De är också rika, vackra och lyckade. Eller vänta nu, är det så att rika, vackra och lyckade per definition också är barnplågare? Jag blir förvirrad. You lost me here Helena.

”Föreställ dig att du är fullkomligt hjälplös. Föreställ dig att alla som kan ge dig mat har försvunnit. Föreställ dig att alla som kan skydda dig har försvunnit. Föreställ dig att det är mörkt, och att du är alldeles ensam. Föreställ dig att det enda du hör är dina egna skrik, som till slut övergår i jämmer, dovt som från en gammal döende manBarnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara döttBarnet skriker för att de barn som en gång inte skrek, aldrig fick några egna barn. Har det några som helst negativa konsekvenser för barnet? Inga alls, säger kvinnan, hon som är psykolog, och hennes tänder är gnistrande vita. Vad man har gjort är att ersätta ett skadligt beteende med ett önskvärt. Här spinner dramatikern loss. Känner ni hur hjärtat snörper ihop? Känner ni hur vidriga alla dessa själviska föräldrar är som låter barnet fortsätta skrika. Ringer någon soc nu kanske för att omhänderta grannens/systerns/vännens barn? För hon som är psykolog, som förmodligen läst en hel del om barns utveckling, hon har ingen aning om vad som är bra för hennes eget barn. Men det vet Helena Granström.

Låt mig ta ett exempel ur en verklighet långt ifrån Helena Granströms. Jag har det färskt i minnet eftersom Halvgroda var borta torsdag-måndag. Fyra barn har alla sina vanliga behov av mat/rena kläder/godnattsagor/egentid och så vidare, men bara en förälder för att lösa det. Bryr de sig..? Konflikter ska lösas, blöjor ska bytas, disk ska diskas, pyssel ska plockas fram – och bort. Mat ska lagas. Ett barn vill plötsligt inte ha maten. Båda tvillingarna bestämmer sig för att tänderna gör ont precis när jag äntligen lyckats värma på lite mat till mig själv. När de är tröstade ropar en från toaletten och behöver hjälp att torka medan en annan välter ner en kruka i golvet. Jag kan fortsätta i en evighet med att stapla småsaker som händer på en kväll men jag misstänker att jag tappar ert fokus då. Eventuellt får jag i mig lite mat, troligtvis inte. Sovit en hel natt har jag inte gjort på 7 månader. Runt nattning är det sannolikt så att alla fyra barn behöver mig samtidigt. Ibland har jag åttaåringen till hjälp, men hon får också spel vid den tiden många kvällar. Så berätta för mig oh du barnuppfostransguru Helena Granström, hur tröstar man fyra barn samtidigt? När går gränsen åldersmässigt för att ett barn som får gråta några minuter utan att mamma kommer ”har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa”.

Har du testat att trösta två tvillingar som har så ont i magen att de spänner sig som ostbågar i famnen samtidigt? Det går inte. Det enda man kan göra är att stålsätta sig, sätta på musik i hörlurar på hög volym och trösta en i taget. Ibland måste man också låta en bebis skrika när man ligger i sängen med ett äldre barn för att visa dem att man finns kvar, även för deras skull. Det är jättebra för en åttaårings självkänsla att få vara den som säger: ”mamma, gå och trösta lillasyster. det är ok, jag kan vänta”. Istället för att alltid få sina behov undantryckta för att mamma måste kasta sig iväg till ett yngre barn som ALLTID prioriteras. Ibland somnar man så tungt av utmattning att man inte vaknar när bebisen/bebisarna skriker. Barnen gör ingen skillnad på om det är femminutersmetoden eller ovanstående exempel. Jag vägrar tro på Helena Granströms ovetenskapliga svammel om att mina barn utsätts för omänsklig behandling när det inträffar.

I övrigt är det så att när man inte får sova så blir man fullständigt koko, så alla gör vad de måste för att få livet att gå ihop. Jag är övertygad om att ett barn kan bli självsäkert, kan känna sig älskat och tryggt etc oavsett om de utsatts för fem minuter av grymhet.

Lite ödmjukhet för andras föräldraskap tack. Alla gör sitt bästa.

Kram, M

 

Om sorg och vänskap.

Rastlös. Utmattad. Arg. Lycklig. Och ofattbart ledsen. Ungefär så känner jag mig idag. Jag är i omställningsperiod till LCHF. Ketos. Munnen smakar metall, huden luktar aceton. Tröttheten är förlamande. Till råga på allt har jag lätt feber och ont i halsen. Fyra barn hemma och min man på härlig löptur i fjällmiljö sen i torsdags morse. Vaknade i morse till ofattbara nyheter. En älskad vän omkom i går kväll. En fyrfota, vit och brun-lurvig busunge som betyder väldigt mycket för hela vår familj. Stora dottern och jag har gråtit oss rödsvullna om och om igen idag. Kan inte ens skriva om det nu utan att tårarna väller upp. Och då känner jag en knapp promille av vad matte och husse känner. Sorg. Det slår så hårt, och slår ut alla andra funktioner. Döden är så orättvis ibland.

Alltid.

Jag var lätt melankolisk redan innan. (Idag omfattar tydligen ”här skriver jag om mat och träning” psykisk hälsa, men det ska inte förringas). När man som vuxen flyttar hem till sitt föräldrahem, till förorten där man påbörjat resan mot att formas till den individ man sedermera börjar kalla ”jag”, tvingas man också konfrontera en del av de demoner man trott sig vara färdig med. (Man = Jag).  Med oväntad styrka slogs jag omkull av vrede häromdagen, jag ska få ur mig orden så det trollet kanske spricker. Jag försöker fatta mig kort, det hände egentligen över flera år och så intressant är det nog inte att läsa om…

När jag var tolv år lärde jag känna en tjej som nyss förlorat sin pappa. Hon var ett år yngre,  ensam och ganska vilsen, men väldigt mån om att verka tuff och passa in i den ganska hårda miljön vi växte upp i. Vi blev väldigt nära vänner på kort tid, så där som tonårstjejer gärna blir. Pratade om precis allt, sov över hos varandra jämt, fnissade på samma ställen, cyklerna blev synkroniserade. Ni vet vilken slags vänskap jag menar. Efter några år blev det dock väldigt tydligt att det hade aldrig varit mig hon var bästa vän med. Att alla de där stunder vi pratade om allt hade hon friserat, manipulerat och rent av blåljugit. Hon var egentligen på jakt efter en familj. Min familj. Och så snart hon borrat in hullingarna blev jag hennes konkurrent om uppmärksamheten, så likt en gökunge puttade hon ut mig från mitt näste och burrade ned sig så djupt hon bara kunde i den plats som jag alltid tagit för given. Några år senare drog hon vidare, kanske utförde hon sitt ”ensam ung kvinna söker”-stunt någon annanstans, kanske växte hon upp. Men hennes beteende satte helt oproportionerliga avtryck i mig. Under många, många, många år var jag till exempel övertygad om att om jag skulle vara med om en olycka och hamna i koma skulle ingen sitta vid min sjukhussäng och vaka. Jag var helt säker på att de som sa att de älskade mig ljög, så varje gång en kille uttryckte känslor för mig blev det början till slutet. Med undantag av en handfull personer som alltid funnits där sprang jag så fort jag bara kunde när en vänskap började ställa krav på att jag skulle ge av mig själv och flytta relationen till nästa nivå av förtrolighet. Jag lärde mig att ge precis tillräckligt mycket av mitt inre för att verka förtrolig utan att riskera att bli sviken på djupet. Men nåde den som svek även på den ytliga nivån. De är för evigt fördömda. Mot min familj spottade jag och fräste för jämnan, i förhoppning om att de skulle göra allt för att bevisa sig, för att vinna tillbaka min kärlek. Ofta blev allt så svart att jag inte ville leva. Och jag var helt säker på att det inte skulle spela någon roll för någon om jag dog.

Nota bene: det här är en vuxen analys av en deprimerad tonåring, jag hade ju noll självinsikt då. Jag bara HATADE gökungen och jag HATADE de delar av min familj som valde henne framför mig. I alla fall, det här är på intet sätt en unik historia. Alla tonåringar går igenom ett par ordentliga svek. De är så man växer som människa, lär sig vad man vill ha och hur man vill vara och så vidare. Men det märkliga är att när gökungen kom på tal häromdagen insåg jag att all ilska jag trodde jag var färdig med tydligen är som en aktiv vulkan redo för eruption. Hur kan det vara möjligt? Över 20 år har gått. Jag är lycklig ända in i benmärgen över hur mitt liv ser ut idag, alla kategorier. Jag har förlåtit dem som mig skyldiga äro i så mycket grövre moraliska tvivelaktigeheter. Jag är älskad och kan älska. Allt blev ju bra! Hur kan barnet i mig hålla fast vid det hatet? Jag tar tacksamt emot några självutlämnande kommentarer om att jag inte är ensam om beteendet. Det här känns ju helt osunt och definitivt som något jag måste jobba med under 2017. KBT anyone?

Puss på er!

Disclaimer: jag är väl medveten om att vissa av mina familjemedlemmar starkt motsätter sig min beskrivning, men dels har jag tolkningsföreträde i egenskap av den försmådda, dels har jag rätt i att det var så här. Hah, sug på den.

om nystart. och omstart.

 

img_3313img_3314

Jag tyckte att jag hade kollat på kostdoktorn för att lägga en bra diet. Att jag hade lite koll sen tidigare. Fullfet turkisk yoghurt med bär från Dalarna som smakar solsken. En liten portion musli på det och en kopp te med kokosfett vid sidan av. Men nej nej. Totalt underkänd av Lifesum. Nästan hela dagsintaget på kolhydrater tack vare Zytomierskas bluffprodukt, samt hälften av kaloriintaget. Eftersom hon varit en sån ”profet” inom LCHF kollade jag inte ordentligt. Sån besvikelse! Så jag får starta om direkt. Men först: upp med flåset på en ordentlig barnvagnspromenad runt den vackra förorten. //M

Om mammamagar och matrestriktioner.

img_3307

På allmän begäran ska jag skriva ”ett långt inlägg om hur det är att dricka vin i förorten med en inskränkt medelålders kvinna som skulle behöva lyfta blicken och köra förbi Tippen ibland”. Med tanke på mängden vin och mängden hemligstämplade konversationer så blir det inte så mycket kvar att skriva om. Mer än att jag konstaterat att det är rätt kul här ute i förorten också. Så – sista glaset vin är drucket nu på ett tag. Från och med måndag börjar det nya strikta livet med målsättningen att arbeta bort den här fettkostymen som gömmer min finlemmade lilla kropp. Men först: jag är så förbannat lycklig just nu! För några månader sedan satt jag hålögd och ammade och tänkte nedslaget att jag förmodligen aldrig kommer att känna mig pigg igen. Jag kommer aldrig ha energi. Min hy kommer aldrig ha lyster. Jag kommer alltid ha ont. Precis så kändes det. Jag sneglade på alla vänner med två barn och solsken i blick, de som tagit sig ur blöjåren och har på sig sidenblusar, högklackat och långa örhängen när de går till kontoret. De som fixar håret på morgonen. De som löptränar flera gånger i veckan. Jag sneglade avundsjukt på dem och tänkte: jag kommer aldrig uppleva den känslan igen. Det kändes iofs OK, jag har fyra barn att tanka kärlek ifrån och får acceptera att det sätter sina spår både på kropp och i vardagen. Ibland behöver man pausa några år.

Sen är jag inte helt säker på vad som hände. Hela flytten skulle organiseras och genomföras, och vi hade en hel familj till boende hos oss, och jag var tvungen att dricka vin med alla vänner i stan innan vi flyttade ut, och barnen behövde nya kläder till skolan, och alla pokémons skulle fångas, och vore det inte bra att börja skriva lite för att aktivera den delen av hjärnan som jag behöver när jag ska börja jobba igen, och vänta där var det någon som efterfrågade min kompetens så då får jag väl gå på jobbintervju och mitt i allt kaos insåg jag plötsligt att jag kände mig pigg och aktiv igen. Jag känner mig pigg och aktiv! Och jag fick uppdraget, (men jag har bara 101 pokémons registrerade i mitt pokédex). Just, just nu känns det som om livet är magiskt.

Tillbaka till att det är dags att ömsa skinn. Jag siktar på att vara i form till nästa sommar ungefär. Det är ingen quick fix jag söker, jag vill bara hitta tillbaka till min egen form. Dietmässigt kommer det att bli en trestegsraket.

  1. För att bryta sockerberoendet och få kontroll över det destruktiva trötthetsätandet börjar jag med en ganska strikt LCHF-diet. Det är en enkel diet att hålla när man äter ute eller är gäst hos andra, det är tydligt vad man får och inte får äta och man kan äta sig mätt – samt håller sig mätt. Jag gillar egentligen inte alls dieter, men för att få kontroll över den lilla sockerdjävulen i mig som närts under över ett år behöver jag drastiskt ändra mitt beteende. Allt alkoholintag läggs på is på obestämd framtid.
  2. Efter cirka 2-3 månader kommer jag ta en JUICA femdagarskur. Jag älskade tredagars-juicningen jag gjorde förra året och ser verkligen fram emot det. Det gör jag för att ta tillbaka kontroll över mängden jag äter vid varje måltid. Det här är svårt att erkänna: Jag äter idag lika mycket, minst, som min man äter. Under graviditet, amning och sömnlöshet har jag inte kunnat sätta mina egna gränser, och jag vill inte vara för hård mot mig själv ännu. Den biten får ordna upp sig efter juicning.
  3. Efter avslutad JUICA-kur kommer jag att återgå till vanligt hälsosamt ätande men med lagom stora portioner och runt 1500kcal per dag tills jag når målet. Här tar jag hjälp av min gamla trotjänare Lifesum.

Men ingen hälsa utan träning! Jag börjar lite stillsamt med att följa Olga Rönnbergs ”Träning för nyblivna mammor” i kombination med långa barnvagnspromenader och gymbesök. När kropp och flås börjar närma sig miniminivåer återkommer jag med en mer detaljerad plan på det området. Nu är det dags att sova.

//M.

Om flyttlass och sakernas tillstånd.

Skärmavbild 2014-10-10 kl. 23.19.19

Idag packade jag det sista i vår lägenhet, imorgon går det stora flyttlasset. Alla 6 personer och allt vi behöver under kommande sju månader har vi klämt in i de två rum vi får disponera hemma hos mamma i ett redan fullbelamrat hem. Första dagen började jag med att rensa i ett utrymme under en trapp: två flyttkartonger med gamla papper samt tre sopsäckar med textilt (att lämna hos H&Ms återvinning). Mamma och pappa har bott 37 år i det här huset. Pappa har, likt många män i hans generation, aldrig hjälpt till med ”sånt kvinnogöra” allt medan mamma skött hem & hushåll, jobbat, öst kärlek över 6 barn, 14 barnbarn vänner och släktingar samt varit pappas personliga uppasserska 24/7. Så att det har blivit några högar ”att ta hand om när jag får tid över” klandrar jag verkligen inte mamma för. Nu, 37 år senare, har högarna dock växt sig en aning för stora. Eventuellt så stora så att de kan beskrivas som att man inte ser skogen för alla träd. Jag tror att det är med skräckblandad förtjusning mamma låter mig bo här. Hon vet att vi är diametralt olika i vårt förhållningssätt till saker. Är det inte konstigt att det så ofta blir så? Att äpplet faller borta i hallonbuskarna vad det gäller vissa egenskaper. Ett exempel:

Jag: Jag rensade under trappen. Gamla urklippta recept,science fiction-pocketar från 50-talet som faller sönder när man tittar på dem samt golfmatriklar från 1972-1986. Jag kör allt till återvinningen. Mamma, tveksamt: Men du, golfmatriklarna behöver du väl inte slänga alla? Jag: Har du någonsin öppnat dem? (För er som inte vet, det är alltså typ medlemsregister och tävlingsresultat listade i tjocka broschyrer. Från sjuttiotalet. Sa jag golf?). Mamma: Men det kan väl vara kul att ha kvar någon..? Det är väl lite roligt att kolla vilka som var medlemmar när ni var små. Jag: Har du någonsin öppnat dem? Mamma, tveksamt och eventuellt lite ledsamt: Jaja, du får väl slänga dem då. Jag: Swosh (Springer ut med kartongerna i bilen och trycker gasen i botten innan mamma hinner ångra sig).

Hemma hos mig (oss, om det ska vara så j-la noggrant) är allt färgsorterat, uppmärkt med dymo och kategoriserat in till minsta beståndsdel. Till och med barnens leksaker. Analt? Jajamensan. Så fort något är ”färdiganvänt” sorteras det för att bortskänkas/återvinnas/sparas/säljas. Uppackade kartonger ger mig kalla kårar. I största möjliga mån säljer och köper jag allt som har med barnen att göra på tradera och blocket för att göra minimal åverkan på miljön. Allt som kommer över tröskeln ska vara av bra material och i bra kvalitet för att användas och patineras tills det inte längre fyller sin funktion. Jag avskyr slit och släng. Min alldeles fantastiska underbara mamma som jag inte på något sätt vill annat än hylla gillar att shoppa ”för att det är kul”. Hon har svårt att rensa ut eftersom ”det kan bli värdefullt någon dag”. Hon älskar prylar vars enda funktion är ”att vara lite roliga”. Jag har dock lärt mig att vara ödmjuk inför våra olikheter. (I alla fall i teorin). Det ironiska är nämligen att mammas underbara arkiv över samtiden har räddat mig vid ett otal filminspelningar och plåtningar när någon plötsligt utbrister: fa-an att vi inte fick tag på en bit av berlinmuren, det hade passat perfekt här. Jag: Ryska posten? Kan jag beställa hämtning på en adress i Saltsjöbaden..?

Med det sagt så har jag nu flyttat och tömt förråd för sista gången på mycket, mycket länge. Nästa gång dylika diskussioner äger rum kommer det vara mina barn som står där och suckar: men mamma!

M.

« Äldre inlägg